jeptheoinspiration

Från murar till fönster.

Annonser

Från murar till fönster.

  Det behöver inte ha varit fel tidigare för att det skall kännas rätt idag.
Det kan faktiskt vara så enkelt att det handlar om små detaljer som ändrats till det bättre. Lite som en ny visuell upptäckt på en väg man ofta vandrar.
Faktum är att det nämns på ett fantastiskt fint och fångande sätt i en hårdrocksballad från 1985:

”Home sweet home”.

Känns titeln igen?
En låt med Mötley Crüe, ja.

  I heroinrus från helvetets avgrunder lyckades Nikki Sixx ändå klämma fram rader som berörde och tog stenhårda grepp om lyssnare världen över.

Just when things went right.
It doesn’t mean they were always wrong.”

  Jag har lyckats inse detta på äldre da’r. Sent vaknar vissa syndare, även när det inte har syndats. Gamla hundar kan lära sig nya tricks, även när det inte handlar om just tricks. Mer om att ta in och ta till sig.

Livet handlar inte längre så mycket om gamla synder, tråkigheter, smärtsamma minnen. Det handlar inte längre om att glömma och gå vidare. Att glömma känns dessutom som en allt svårare konst än att ta med det och gå vidare. Rätta till det. Men, att rätta till saker behöver alltså inte betyda att det en gång varit fel.

Det kan också innebära att det ligger lite fel i nutid. Att det behöver justeras för att passa idag. De gamla synderna finns kvar, men nu som erfarenheter och vägvisare.

”I had to run away high.
So I wouldn’t come home low.”

  Jag hade många och långa stunder då jag behövde komma ner. Jag var intensiv, blev stressad. Mitt upp i allt det försökte jag lura i mig själv att det handlade om att ha tålamod om jag låter det ligga. Jo, visst, tålamod. Det jag gjorde var att försöka glömma bort problemen, måla över dem med ny färg. Sanningen är att de låg kvar och gnagde. De fanns kvar och de skavde mot murbruket i mina skyddsvallar.

Jag fick snällt släcka bränder, lägga på nytt murbruk där det behövdes, leka akutmottagning för mig själv. Under tiden som jag gjorde detta lärde jag mig inte ett skit! Absolut noll och intet kom in i mitt liv som lärdom. Det enda som egentligen hände var att jag aldrig hittade nya lösningar.

Jag lade mig ofta platt på rygg, kapitulerade inför mig själv och drömde snällt vidare om ljusare tider. Mina murar fanns där för att stänga ute oroligheter. Inte för att lyckas hålla kvar det som var positivt. Det positiva sipprade alltid ut genom de sprickor som blivit av min oro, av min stress, av min hårt maskerade smärta.

”You know I’m a dreamer.
But my heart’s of gold.”

  Jag kunde le, jag kunde skratta, jag kunde vara glad och trevlig. Men det tog mer och mer energi för varje dag som gick. Glömma och gå vidare, så var det ja. Drömma vidare, så var det ja.

Eller, nej. Det gick inte i längden.

  Det har tagit tid, det är långt ifrån färdigbyggt men det är verkligen på gång.
Och, nu är det på gång med ett starkare och mer genuint tålamod.

På gång, märk väl.

  Jag går vidare, lägger mödosamt nya vägar, utan att sopa under mattan på samma sätt som tidigare. Ärligare mot mig själv, för att det gör mig ärligare mot min omvärld. Ärligare inför livet, för att det gör mig ärligare i mina känslor.

Inga murar, det är fönster numera. Jag kan sitta med mina styrkor, erfarenheter, svagheter, minnen, nya upplevelser och blicka ut mot nejden. Långsamt sippande på vad som än ger njutning för stunden.

Inte glömma, men gå vidare.

”I’m on my way.
Just set me free.
Home sweet home.”

Annonser

Med Hans Villius röst…..

Det finns väldigt få bildbevis på att jag siktade mot rockstjärnestatus en gång i tiden. Knappt några bevis alls, för att vara helt ärlig. Inte ens en demokassett har jag liggandes i mina gömmor från förr i tiden. Det är märkligt. Jag spelade i en del olika band, olika stilar men allt hade sin botten och grund i hårdare eller mer stökig rockmusik. 

  Rockstjärnestatus var alltså på tapeten en gång i tiden, åtminstone försöktes det lite grann – emellanåt. Bilden jag hittade är liten, väldigt liten men det syns att vi är en kvartett och har en klassisk sättning med två gitarrister, basist och trummis. En av gitarristerna är sångare, trummisen är jag.

  Sättningen på den aktuella bilden kallades ‘Beggars Temple’ och var egentligen Junkyard Bluezmen mk II. Det är tidigt nittiotal och bilden visar ett gäng grabbar som ser väldigt unga och oskuldsfulla ut. Smått oförstörda, minsann! Spelningen är från Restaurang Silvis i Göteborg där vi tiggde till oss två odistade gig mot att få äta av deras fantastiska palestinska mat.

  Jag minns med glädje dessa spelningar, på något sätt var de det absolut första steget mot att få chansen att göra något jag verkligen tyckte om – och få en slags belöning som löpte utanför harvandet med att skriva och repa in låtar i en källare i Änggården där det luktade instängt, dammigt och mögligt.

Bara det här med att tigga till sig spelningar mot mat, eller om det var mat mot att få spela(?!), var ju ett led i att leva som en aspirerande rockstjärna. Som bonus bjöds det på magdans vid en av våra avlöningskvällar. Även det med lite naken hud och exotiska rörelser visste jag ju om hörde rockstjärnelivet till. Sedan kommer det en stark skiljelinje från känslan av att lira musik för publik och stjärnstatus/beteendemönster.

  Med Beggars Temple och Junkyard var det väldigt nyktert i samband med att vi spelade och repade. Det slank ner en och annan öl efter ett rep då och då på en lokal krog i Änggården – i väntan på bussen hem, eller vidare äventyr på stan. Men aldrig att vi gick överstyr på något sätt när vi lirade. Inte heller på scen fanns alkohol som nyckel. Det kom senare, med andra band – om det gjorde nytta eller ej låter jag vara helt och hållet osagt.

  I och för sig hade jag till en demoinspelning med mig en flaska Kanadensisk whisky som jag läppjade av i solskenet utanför en lokall i Partille. Merparten av flaskan sparades till en fest senare under kvällen, någonstans i Mölndal. Kommer inte ihåg så mycket mer av just detta – fullt förståeligt. Men jag vet att jag hade trasiga jeans, boots och uppknäppt skjorta. Och att jag stod utanför med flaskan i ena handen körandes någon slags Jesuspose. Häftigt!!

  Vår musik var riffbaserad, sjuttiotalsdoftande och melodiöst tung rock. Under två lördagar drog den ner applåder från anställda vid ett kommunalt och ett statligt bolag som hade personalmiddag, det var under första kvällen vi lirade. Den andra var det ströbesökande stackare som var middagsgäster, de hade kanske inte riktigt fattat vart de hamnat. Nåja, det löste sig till det bästa ändå. De fick en väldigt udda palestinsk upplevelse med underbar mat, service som kryddades med vår musik.

  På tal om krydda, duon med gitarrer hade varit på resa i Wales och därigenom skapades ett bluesjam utan egentlig början, text eller slut. Det enda som var spikat var att det skulle baseras på en bluestolva i bestämd tonart, svänga långsamt OCH titeln var ”Don’t put too much salt on my bacon’. Eller någonting i den stilen, salt och bacon hanblade det om och det var helt improviserat.

Vid den här tiden var jag ägare till ett silvrigt Pearl Swingstar-set. Ett klassiskt set med två hängpukor, ride, en hemmagjord splash – med styvt sound, en bucklig hemmagjord china och två, eller tre, crash cymbaler. Det var laborerande med om jag skulle ha en eller två hängpukor. Allt berodde på om jag fastnat speciellt för vad någon trummis hade i det otalet videos jag glodde på när det var MTV’s Headbangers Ball. Till spelningarna på Silvis strippade jag ner det ordentligt: baskagge, virvelkagge, golvpuka och hi-hat med tamburin var allt som följde med. Det var det närmaste vi kom strippande med det bandet, förresten. Övrigt tingeltangel lämnades i replokalen och jag kände mig naken, kommer jag ihåg. Det var också nära strippande, relativt sett…..

  För egen del hade jag egentligen lite annorlunda musikaliska preferenser vid den tiden. Nog för att jag älskade svängig, gungande riffbaserad tung rock. Det var skitkul att spela, om inte annat. Men, jag hade en dröm om att få lira med ett skitigt sleazeband. Att få spöka ut mig i imagebaserad klädsel och vara lika häftig som Tommy Lee, Steven Adler, Fred Coury eller annan valfri trummis i band jag diggade.

Hur som haver med nakenhet, alkohol, image och annat – det var riktigt roliga gig och de är ett starkt och ljuvt minne för mig.

Och bilden lämnas till er fantasi, precis som att jag hör Hans Villius röst när jag skriver dessa ord!

Bestämd i obestämd form.

  Grammatisk kontrast?

Nixpix.

  Jag kommer ihåg att jag satt med huvudet mellan händerna och gungade fram och åter vissa kvällar för några år sedan. Flera gånger i veckan under en period återföll jag i grubblerier kring vad jag egentligen hade bestämt mig för. Det enda jag egentligen hade koll på, där och då, var att förändring var ett måste. Nya stigar skulle trampas upp. Lite som att försöka uppfinna nya hjul och göra eld på, dittills, nya sätt.

Ambivalensens grepp var stenhårt. Den inre pressen att snabbt finna vägar ut från dimmorna likaså. Jag sköt iväg kanonkulor i olika riktningar, utan att tänka på vart de skulle landa – eller ens varför jag sköt iväg dem. Till syvende och sist handlade det mer om att skjuta än att sikta. Att tänka än att ha ett syfte.

Åren har gått sedan den tiden. Ändå är det inte speciellt många år sedan som har behövt passera. Broarna är de samma, vattnet kommer från samma källor och tankegångarna finns kvar.

Skillnaden är idag att jag har syftet klart för mig. Jag kan ta sikte på ett mål, fundera kring vägen dit och vad det kan ta för anspråk i form av tid och energi. Jag sätter en agenda innan jag börjar delegerar uppdrag åt mig själv. Vissa dagar faller det bakom vagnen, men då får det också snällt vänta där tills jag har kraft och tid på mig att hämta upp det igen.

  Varför skriver jag detta idag?

  Jo, för att jag har tiden att göra det. För att jag vet att jag inte måste ha bråttom med att ta beslut kring livet. Målen kommer att skifta, men livet kommer att fortsätta levas. Lite mer på egna villkor, betydligt mer utan att blint springa fram längs en väg som hindras av en stoppskylt i form av en vägg med frågetecken.

  Tänk på saken innan ni tar första greppet mina vänner.

Häret i nuet.

Viktoriagatan övergår nästintill obemärkt till att bli Magasinsgatan. Mellan Parkgatan och Nya Allén, där Kungsparken breder ut sig, löper bilar gatlopp för att vinna mot nästa rödljus. Jag tittar mot gräsmattorna. Här har pappersbjörk, ask, valnötsträd och gullregn börjat släppa sin beklädnad och skapat ett underbart, färgglatt hösttäcke. Jag andas in dofterna av fuktiga löv från marken och njuter.

Människor är på väg med blicken riktad framåt. Bestämda steg med bestämda mål. De trampar upp nya stigar och vägar på trottoarerna. Där Viktoriabron börjar och Kungsparken möter vallgravens kyliga vattenyta guppar några änder fridfullt och låter sig omfamnas av stadens puls, utan att låta sig beröras det minsta.

Det är vackert.

  När jag tittar på vallgravens vattenyta och ser hur ömsint den rör vid stensättningen på varsin sida bron blir jag alldeles väldigt påmind om vinsten i att befinna sig i nuet. Andras tempo, eventuella stressnivå och målmedvetna val av riktning bekommer mig inte.

  Min son ger ytterligare uttryck för detta när han kramar om min hand lite extra och säger att: ”det är väldigt fint här, pappa”. Nästan som att han vill understryka och bekräfta min inre känsloupplevelse. Han har rätt i det han säger. Det är väldigt vackert där, precis som i många andra delar av staden – men, de andra delarna får vänta med att få sitt rättmätiga beröm för sin skönhet. Jag befinner mig på en plats i taget och jag suger i mig av intrycken för att jag kan.

Häret och nuet är en liten seger i ett stort krig för min del. Det handlar om att lyckas ta ett litet steg på resan och klara av att hålla kvar upplevelsen och tanken. Jag håller på att bli bättre på att ta vara på det.

Många av de tankar som störde mig genom att irra runt i tunnlar och labyrinter i skydd från ljuset släpps fram i mindre skala nu mot för bara drygt en månad sedan. Den lilla segern betyder att jag har lättare att samla mig inför det jag har framför mig – här och nu.

Jag behöver den friden det ger mig. Alla omkring mig kan dra nytta av den. I takt med att jag kommer längre i att fokusera på den här stunden klarar jag också bättre av att andas djupt. ”Rätt tillfälle” dyker upp allt oftare utan att behöva knacka på en osynlig dörr och göra mig påmind om dess existens.

Enkelt förklarat så skiner solen när den skiner, regnet faller när det faller och musiken jag lyssnar på är på just nu – inte imorgon, eller nästa vecka. När mina känslor och tankar klarar av att samlas blir allt inom mig så otroligt mycket klarare. Jag slipper kasta mig i skydd bakom murar och pansarplåt.

Det som tidigare varit en strävan att hela tiden nå framsteg sker nu utan tävlan. Jag behöver ingen egen klubb för inbördes beundran. Allt som sker är att jag kan ta vara på känslan av att bli bättre i mig själv, för mig själv, för andra. Framsteg kommer ändå att göras, men med andra mått av att gradera framgångarna.

Det är här och nu jag andas och är.

Den lilla segern och den stora glädjen.

Det kräver energi……

  …..att vissa morgnar hitta en gnista som bär. Samma gnista skall lysa upp till kvällning och nattning. Den skall orka vara ljus och klar, stark och bestämd. Demonerna från gårdagen ligger som ett täcke över mig där jag försöker sträcka ut i min säng. Det blir att lyfta dubbla täcken de morgnarna. Lyfta, vika undan och be om ett mirakel.

…..att erkänna för mig själv att resan är lång och hård. När jag kryper ihop i mitt huvud är det ensam saga jag läser, det är en ensam film jag tittar på, det är en scen för miljontals människor – men, jag känner det som en monolog. Vägen är kantad av skuggor. Ibland spelar det ingen roll att jag vet att dessa skuggorna är mina vänner, min familj och att de vill mig väl. När jag kryper ihop blandas korten och ässen i rockärmen saknas.

…..att periodvis, dagligen, ägna mig åt slagsmål med mig själv är ett måste. Jag slåss med knutna nävar, parerar och kontrar – inåt. Det är inuti mig fienden håller sig gömd. Det är inuti mig känslorna av vanmakt tär och river, sliter och förgör. De är som dagar av iskallt ösregn med bitande stormvindar som rider horisontellt utmed asfalten, samma vindar som bryter upp den lugna havsytan med gråa tunga svallvågor.

…..att blicka tillbaka på föregående vecka och intensivt söka efter spår av glädje. När krisen existerar ser jag ibland inte det positiva. Det finns där, det vet jag. Även i de mörkaste stunder finns glimtar av ren och skär lycka. Men att veta är inte alltid samma sak som att upptäcka för mig. Det kommer stunder då jag istället börjar älta och fundera över varför det är det mörka som ställer sig först i kön en sent en söndag. Kanske är jag alldeles för desperat i känslan att söka av och summera?

Men, just därför känns det också extra jävla härligt att bege sig in i en ny vecka och känna att söndagen var bra, måndagen kändes fantastisk när jag vaknade. Och jag tog några minuter i stillhet och bara log innan jag gick till jobbet. Några minuter som gav mig en hel dag. En dag utan lättnad, utan kosmetiskt påklistrade leenden och skratt.

I en stor kropp, i ett huvud med miljarders tankevurpor, är det de små, små pyttedetaljerna som kan bli dagens hjältar. Det är de små detaljerna som kan vinna de stora segrarna. Det är en dag som kan hjälpa mig igång nästa vecka, som klarar av mig och mina inre strider på slagfält som aldrig riktigt syns på några kartor. Upplevelser likt denna är det som startar upp den nya veckan och ger en energi som flödar likt bensin till en motor.

En måndag skall ägnas åt just uppstartande. Jag har tillåtit mig att inte undra varför idag. En seger är vunnen, en av många som behövs in i framtiden och till för alltid. Jag vet att den resan finns och jag skall hitta dit fler gånger.

Min gyllene tystnad.

Det är enkelt att ge andra råd baserat på egna erfarenheter. Lite svårare att leva som man lär. Det blir jag påmind om, väldigt ofta, och det är en värdefull minnesbeta – en stundtals smärtsam minnesbeta, men värdefull.

Under en period har jag talat om för mig själv att inte tänka så förbannat mycket. Det leder nästintill ständigt till att jag börjar tänka på vad jag egentligen tänker på – som en karusell, runt, runt, runt. De flesta tankarna kommer till slut att handla om att jag måste försöka förenkla saker i mitt liv, för tillfället. Det slutar också oftast med att jag tänker. Och med tankar i full snurr blir det inte stillsamt och lugnt i varken kropp eller huvud.

Det är enkelt att ge andra råd som verkligen hjälper. Svårare att få råden att ha en mening när man, för stunden, inte kan leva som man lärt. Men sanningen är att det jag och många med mig går igenom är inte en konstant situation. Den är inte statisk. Ångest, depression, oro och liknande symptom kommer och går i perioder. Men har man väl drabbats så återkommer de känslorna i olika doser, vid olika tillfällen.

Jag befinner mig mitt uppe i ett sådant tillfälle. Som person mår jag egentligen skitbra – ingen lögn, ingen fasad, inget kosmetiskt försök till att vara stark och manlig. Det är en sanning! Det är inte personen Jesper som gjort Jesper sjuk igen. Det är personen Jesper som helt enkelt inte orkade stå emot yttre omständigheter när de väl tryckte sig för djupt in i mig.

Detta leder till att jag ibland drar mig undan. Väl medveten om att det kan uppfattas som nonchalant och arrogant. Det är inte fråga om det. Jag behöver min tystnad i perioder, min tystnad på mina villkor. Den tystnaden kan innebära blytung, stökig rock på hög volym, den kan också vara absolut knäpptyst miljö. Det är helt och hållet styrt av vad jag har lust med. Inte vad jag har energi till, lust med. Den tystnaden betyder inte att jag slutar älska de jag redan älskar. Den är tillfällig för att jag i framtiden skall kunna fortsätta med det jag redan har skapat – på egen hand och tillsammans med andra.

Det fungerar för mig. Fungerar det för dig?

  I min tystnad kan jag också välja att berätta om vart jag befinner mig. Små spontana förklaringar om händelser, behövs inget speciellt djup i det, enkla och korta vardagsanekdoter. Min tystnad innebär ju inte att jag helt upphört njuta av leenden, skratt, samtal, händelser och annat som förgyller livet.

Min gyllene tystnad är ett sätt för mig att fortsätta framåt. Yttre omständigheter finns alltid där i vardagen. Med hjälp av den gyllene tystnaden, min egen vardag, min egen person och det jag pysslar med räddar jag mig själv – på något underligt sätt. Jag känner i alla fall hur jag lyckas hålla kvar viktiga delar av mitt förnuft. Och, det är jävligt skönt!

50% i lugn och ro, inte 50% i isolering.

  Det handlar om att fortsätta från den plats man befinner sig. I mitt läge är det med förnyade panikattacker, defensiva skyddsmekanismer som slår in när jag får problem att hantera en situation. Men, att ha bejakat detta och åter sökt stöd och hjälp från vården innebär inte att börja om från början. Det är inte att stryka allt ur livets manual och berättelse, att ta bort ambitioner och drömmar, att radera livsmål – små som stora.

Varje moment som är en styrka skall leva kvar. Jag tar mig in i mig själv och upplever ett jäkligt stort självförtroende – jag är duktig på det jag gör i mitt arbete. Ändå är det där jag har drabbats av defensiven, paniken och ångestkänslorna. Oförklarligt på många sätt, lätt för mig att relatera på andra.

Saker och ting har hänt väldigt snabbt för mig. Ibland känns det som att jag lyfte på en sten och vips fann en frihetskänsla och styrka. Kanske, kanske inte!? I vart fall gick min utveckling väldigt snabbt. Målmedveten och fokuserad drog jag i mig intryck och omvandlade dem till livsfaktorer.

De finns kvar. De lever. Även när demonerna dansar framför mina ögon i spegeln, även när mitt ansikte trasas sönder inifrån varje morgon. Livsfaktorerna är kvar. Jag är inte rädd, men jag är orolig. Jag är inte lugnare, men jag är lugnad.

Jag har studsat in i ett plank denna gången. Hade jag varit mer nonchalant och naiv hade det säkert blivit ett huvud i betongen igen. Hade jag väntat längre med att åter ta kontakt med de som kan hjälpa mig hade jag klivit rakt ut mot kanten av varenda stup som finns i livet och fått stå framför arkebuseringspatrull – bestående av mig själv.

  Jag hade kort sagt beordrat avrättning av mitt inre. Med andra ord är jag glad över att jag talat om för mig själv att aldrig mer vara så dum att jag inte tar hänsyn till mig själv igen. Nu kan jag fortsätta stiga upp på morgonen och gå till balkongen och blicka ut över havet och veta att jag är på väg, att jag är på vägen och inte i diket.

Jag sitter med sjukskrivning i näven, samma näve som jag spottat i för att kämpa framåt. Lite lugnad av mitt beslut och samtalet med läkare, snart kanske lite lugnare i själen också. Jag behöver lugn och ro, inte ensamhet. Jag behöver ett lugnare tempo inte isolering. Så kom gärna och fråga hur det är, vad det handlar om och vad jag skall göra imorgon – det dödar inte, det stärker!